Jag sprang/hasade 8 km på stumma ben. Jag var klibbig, varm och förbannade solen. Jag var arg när jag kom hem och sa att jag aldrig skulle springa ett 1-mils lopp mer. Jag sa att från och med nu blir det bara slalom, yoga och korta lopp där jag kastar färg på andra. Jag sa att jag bara skulle springa 5 km av midnattsloppet, bryta och gå in på en av barerna i stället. Jag till och med googlade på om löpning var nyttigt.
Det var det.
Fan.
Jag har nått till redigering av boken, jag kanske inte ska kalla det slutredigering för det kommer att bli många vändor till. Familjen får lyssna på ett kapitel i taget, under protest! Det händer att unga kommer och säger till mig. ”åh, vad roligt för din familj att höra dina böcker först”. Nej, tyvärr. Oftast ropar de: ”Neeeej, inte nu! Vi måste kolla på det här klippet med en katt som ser dum ut, limma någon bräda, gå på toaletten, ta sig en kaffe, peta sig i näsan”. De är hårda kritiker, men de gör mig bättre.
Vi skulle fira svärmor på landet. Jag skulle ha klänning och hatt, men det var så kallt att jag fick handla kläder i närmaste butik – Granngården.
Servicebyxa och flanellskjorta à 199 kr.
Jag var inte snyggast, men hey, ”servicebrallan” visade sig vara ”turbrallan” och jag vann både skyttet och boullen.
Vi åkte taxi till Draculas borg i Bran. Vägarna var skumpiga och bilbälten syntes inte till.
–Do you have a car belt for my daughter? frågade Andreas taxichauffören.
–No no, you don’t need it, svarade han.
Okej.
Taxichauffören berättade att de fått EU-pengar till att förbättra vägarna men pengarna är öronmärkta för väggbygge, så de används inte.
–In Rumania we are only interested in things that we can steal, sa chauffören.
Ibland passerade vi folk som åkte häst och vagn.
Draculas borg låg på en hög höjd och såg skräckinjagande ut men inne på borggården liknade den ett sagoslott med stenmurar och roströda tak. Vlad Dracula bodde aldrig där men han ska ha suttit fängslad i borgen i tre månader. Jag kände till detta men jag trodde att det åtminstone spelats in en och annan Draculafilm i borgen. Men det hade det inte. Slottet Bran alias Draculas borg är ett Dracula-museum! Ett väldigt bra Dracula-museum.
Prins Charles äger en borg i närheten och han påstår att han är släkt med Vlad (som om det vore något att skryta om).
Borgen ägs av släkten Habsburg. 1948 tog kommunism-regimen över borgen och slängde ut familjen ur landet. De tre syskonen Habsburg (som nu är i 70-årsåldern) fick tillbaka sitt hem 2006 av rumänska staten. Borgen var då i ett dåligt skick, bland annat var alla badrum utslitna! Nu är borgen till salu: 57 rum men utan badrum, rören finns tydligen kvar. Det finns toalettbås för besökande på utsidan av borgen.
Så om du älskar vampyrer, gillar hårda möbler som spikstolar och sträckbänkar, tycker om att ha mycket folk på besök, är händig och har si så där 885 miljoner över, så är det här något för dig.
Utanför grindarna till borgen låg en marknad som givetvis sålde Dracula-prylar. Men ingen försökte pracka på oss någonting. Vi fick alltid vara i fred överallt, kanske hjälpte vitlökshalsbanden ändå.
Så, vad tycker jag om Transsylvanien? Jo:
1. Transsylvanien hade väldigt vacker natur med böljande fält och snöiga berg vid horisonten.
2. Jag älskade deras ovanliga, vackra mönster och färgsättningar. De inspirerade mig.
3. Vi mötte många olika människor på resan men de hade alla något gemensamt: de var trevliga och ingen verkade stressa, alla var väldigt coola.
(Hotellvärdinnan i Brasov var mer än cool, hon var iskall. Men på ett annat hotell kallade ägarinnan mig ”sweet”, ”beautyful”, skrev ut busstidtabeller och klappade mig på kinden.)
4.Transsylvanien är också en märklig men spännande blandning av nutid och dåtid: wifi, lie, kontanter gäller, rökförbud gäller inte, häst och vagn, snygga påkostade musikvideos.
5.Vampyrer är aldrig fel!
Vi är nöjda med resan, alla tre.
Överallt vart vi gick röktes det, på cafeerna, på pizzerian, till och med på det ”rökfria” Mc Donalds.
Påskafton klev vi in på ett café som såg mysigt ut. Jag borde ha anat oråd när krukväxterna i fönstret hängde över kanten på sina krukor och såg ut att vilja begå kollektiv självmord ner i golvet. En stund senare låg hela stället inslutet i rök. Vi kastade oss ut på gatan efter luft.
Jag och min man har ju växt upp i ett rökande Sverige, en tid då det fanns askkoppar i bilarna och röksektioner på flygplanen, men för dottern var det här både äckligt och konstigt.
Jag märkte att hon tittade fundersamt på ett par som hängde i en park.
– Titta, där är en farbror som ser ut som ett barn, sa hon.
– Nej Vide, det är ett barn som röker, svarade jag.
Hon tyckte det var så otänkbart att ett barn skulle röka att hon tyckte det var troligare att en man hade drabbats av en Benjamin Button-sjukdom.
Vi tog oss runt Transsylvanien i buss. Eftersom det var svårt att hitta information om busstider gick vi ner till stationen och väntade till det kom någon buss dit vi skulle. Vi åkte alla slags bussar, några var precis lika moderna som våra landsvägsbussar, med AC och bekväma säten. Andra bussar var små, smutsiga med jordhögar på golvet. Det var så trångt i gången att damen med den stora rumpan fastnade vid varje rad. Bussen hade en stor ”no smoking”-skylt och när chauffören rattade ut på motorvägen mot Brasov tände han en cigarett.
Men kaffet är gott överallt i Transsylvanien
Bussen släppte av oss i ett mörkt Sighișoara. Det spöregnade. Dyvåta och med kalla fötter kom vi fram till hotellet. När vi vaknade kunde vi se Sighișoara i morgonljuset. Det var verkligen vackert.
På de böljande fälten utanför staden arbetade folk med lie (det har jag inte sett i verkligheten tidigare, mer än på Skansen). Staden var som tagen ur en gammal sagobok: pastellfärgade hus i en färgskala som påminde mig om macarons från ett franskt café, taken hade fina mönster och ibland också prinsesstorn. Om man fick en känsla av att någon tittade på en, så stämde det, för en del av taken hade ögon.
Vi gick längs kullerstensgränder som slingrade sig uppåt mot en kyrka på kullens topp. I denna gulliga lilla stad föddes prinsen Vlad III Dracula (Vlad var Bram Stokers inspiration till karaktären greve Dracula). Och jag undrade hur det kom sig att Vlad, som vuxit upp i denna puttinuttiga stad, fick smak för tortyr. Han var så grym att den blodsugande greve Dracula var en mysfarbror i jämförelse.
I boken som vi lånat av vår hotellvärdinna stod det att Vlad III Dracula dödade minst 100 000 män, kvinnor och barn. Hans bestraffningsmetoder lät som taget ur en kokbok: hacka, rosta, bränna men favoriten var ändå pålspetsning. Vlad III Dracula utvecklade en egen metod där han kunde spetsa folk på ett sätt så att de inte dog direkt utan i stället fick en långsam och plågsam död. (Jag sa ju att han var grym).
Vi gick till Vlads födelsehus, inte heller där fanns några spår av olycklig barndom. Det var ett vackert hus som numera är en restaurang, givetvis på temat Dracula. De serverade blodiga biffar och drinkar som Bloody Mary. Vi åt där. Det var överraskande gott.
I kyrkan på kullen pratade vi med folk från staden. De berättade om hur de varit i Sighișoara under kommunism-tiden.
”80% var dåligt och 20% bra. TV:n hade en kanal och två timmars sändning per dag. En timme Ceausescu och en timme barnprogram.”
En man sa till oss: ”Förut hade vi jobb men ingen frihet, nu har vi frihet men inga jobb.”
När vi lämnade kyrkan fick vi höra att Sighișoara hade ett tortyrmuseum! Tortyr var tydligen väldigt inne under medeltiden. Vlad var verkligen en man av sin tid.
Vi tog en tur på kyrkogården i stället.
Hjärtliga hälsningar från Transsylvanien!
/Åsa
Bilderna från Transsylvanien såg så lockande ut: dimhöljda berg, borgar, medeltida städer och trädstammar med rivmärken från björnklor. Jag gjorde research för min bok, ”Cirkus Caramba och vampyr-mysteriet”, och självklart var det inte bara cirkusen som skulle åka till Transsylvanien. Nu visste jag vad familjen skulle få i julklapp.
Julafton
Presenten var inslagen och ett julrim var skrivet. Ett rim som ingen kommer ihåg idag, inte ens jag själv, men det gick kanske så här:
”Påsken kommer sent i år,
ingen slalom då vi får.
Vi drar till landet med varg och medeltida städer.
Bär de här under era kläder.”
8-åringen rev upp paketet.
”Tjoho! Transsylvanien!” ropade hon med uppsträckta armar.
Min man såg ut som en stillbild, pausad mitt i ett stelt leende.
”Du vet väl att det inte finns vampyrer på riktigt?” frågade jag.
”Men kriminella ryssar”, svarade han.
Fram till vår resedag hade hans negativa lista blivit längre:
– björn och varg (det största beståndet i Europa)
– närheten till Krim (?!)
– vildhundar som drar runt i städerna på nätterna.
Så kom påsklovet och jag reste med en entusiastisk dotter och en skeptisk man till Transsylvanien. Redan på flygplatsen konstaterade dottern att alla pratade precis som Dracula i ”Hotell Transylvanien”. Vi åkte taxi in mot staden Târgu Muers.
På den slitna busstationen hängde män i för stora skinnjackor med axelvaddar, till det hade de valt träningsbrallor med revärer. (Det vill säga en likadan outfit som öststatsmaffian brukar bära i svenska kriminalfilmer).
”Det här är preciiis som jag tänkte mig Transsylvanien”, påpekade mannen.
Det var inte alls som jag hade tänkt mig Transsylvanien. Var var borgarna? De höga bergen? De vackra utsmyckade husen?
Jag hoppades innerligt att Sighisoara skulle leverera.
I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.
För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
”Hur gick det med boken som du höll på att skriva?”
”Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång”, svarade jag.
”Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år”, sa han.
Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.
Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: ”Nu ska du få se din jävel!”
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.
Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:
”Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?”