Jag fick skickat till mig en skärmdump på en artikel om mig och min bok, Kristallgrottan, som strax kommer ut. Lokaltidningen är tvåspråkig med en svensk och en finsk del. Jag gick i gymnasiet i Haparanda eftersom min by inte hade gymnasium. Där bodde på Haparandas elevhem och det blev tre vilda och roliga år, men det är en annan histo
ria.
Jag fick ett paket hem till mig med min nya bok, Kristallgrottan, del två i trilogin om Viskornas dal.
Framsidan har jag gjort, men formgivningen i övrigt har Jeanette Wigren på Rabén och Sjögren.
Jag klappar den ömt, min femte bok.
”Ett halvår har gått sedan tumulten nere i viskornas grottsalar, då Varkjaur och hans följe gav sig av när Iza skulle krönas till väktarinna.
Sedan dess har det mest varit skola och vanligt tonårsliv för Iza. Egentligen borde hon studera boken Viskornas dal, och sätta sig in i vad uppgiften som väktarinna innebär, men det går trögt. Det är som om motivationen försvann med Varkjaur – och från honom har hon inte hört ett ord. Men så uppstår ett nytt hot mot kristallgrottan. En hänsynslös gruventreprenör har hittat fynd i Kaulinpää och vill provborra. Med ens behöver viskorna sin väktarinna. Iza måste kalla på skrindviskorna – och Varkjaur …
Andlöst spännande och originellt om kärlek och uråldrig magi i Tornedalens hisnande miljöer. Kristallgrottan är den andra delen i trilogin Viskornas dal.”
I går fick jag veta att min bok Väktarinnan är en av de nominerade till Norrlands litteraturpris.
Väldigt roligt och hedrande!
Viskor är underjordiska kollektiva naturväsen i Tornedalsk folktro. Viskorna sägs leva i grottor under jorden. De är skygga och vill inte visa sig i onödan. I motsats till många andra väsen så är viskorna dödliga.
Viskor sägs på många sätt se ut som människor. De är smala och långa, många av dem har hår ned till midjan där de brukar fläta in årstidens växter och rötter. Ett kännetecken för viskor är deras gula ögon. Viskor sägs även vara vackra och förföriska. Det finns många legender och människor som försvunnit lockade av undersköna viskor. Förr pratades det även om att vissa siare och helare hade ”viskeblod” i sig och antogs ha fått sina förmågor av någon anfader som varit viska.Viskorna är starkare och snabbare än människor. De pratar samma språk som människorna i det område som de bor i och deras röster är viskande, därav namnet. Viskorna anses vara duktiga hantverkare. De gör fantastiska knivar, bågar, korgar av rot och avancerade träarbeten. Ibland hörs sånger från underjorden. Deras sånger ska vara mjuka och vemodiga och påminna om våra gamla vaggvisor. Viskorna har en förmåga att ta bort minnet från människor. I Tornedalen finns många legender som berättar om människor som varit borta i veckor och sedan kommit tillbaka utan ett minne av vad de varit med om.
Viskorna lever parallellt med människor och så länge de blir lämnade i fred är det ingen fara, men om människor bygger på viskornas mark och viskestigar så kan det gå illa. Förr i tiden fanns det till och med kartor som visade var viskornas områden fanns och folk i Tornedalen följde dem och lät bli att bygga där.
Viskor kan vara både goda och onda. De viskor som lever i grottor anses vara goda hjälpare till människorna. Många kallar dem ”virvelviskor”. Men det finns också viskor som är jägare och som lever nomadliv sk ”skrindviskor”. Enligt folktron så återkommer de till Tornedalen varje år vid vintersolståndet. Det sades att om du stod på en viskestig under vintersolståndet och de passerade kunde du straffas med döden. Dessa viskor färdas med spann dragna av björnar och svarträvar. Svarträv var tidigare rikligt förekommande i dalen och finns även i Övertorneås kommunvapen. Du kan känna igen en skrindviska på deras annorlunda klädsel, de bär byxor av renskinn och pälsvästar.
I viskegrottor finns kristaller som sägs ha en helande kraft. Viskor brukar bära ett halsband med bergkristall runt halsen. Folk som tror på viskorna har det som sin symbol. Förr i tiden bar nästan alla i Tornedalen ett sådant runt sin hals.
I Tornedalen har tron på andra väsen som troll, tomtar och jättar försvunnit, men om du frågar om viskor händer det ofta att de säger att det inte är samma sak, viskor finns på riktigt.
På söndagkväll fick jag ett sms av min förläggare Sofia. Bibliotekstjänst har gett min bok betyget 5 av 5.
Jag blev så bubblande glad. Det här är en bok som jag skrivit på så länge. Nästan pinsamt länge. Jag hittade ett första dokument från 2011! Visst har jag kommit ut med andra böcker under tiden, men jag har verkligen kämpat med den här. Det här blev en riktig energi-kick inför skrivandet på de kommande böckerna. Mitt hårda arbete lönade sig!
Jag gick in på bokhandeln och såg min bok ligga där.
En expedit kom fram till mig och jag berättade att det var jag som hade skrivit den.
– Såg du att jag sålde en precis? frågade hon.
– Neej, vad roligt! utbrast jag.
– … om hon inte lämnar tillbaka den förstås, svarade expediten.
(Först lite smek, sen en smäll)
Sedan jag kom tillbaka från Tornedalen har jag redigerat min bok som kommer ut till hösten – ”Väktarinnan”, som är den första boken i trilogin om ”Viskornas dal”.
Min redaktör har kommenterat och jag skriver om och om igen.
Jag och min man jobbar ju hemma så för oss har inte den här Corona-perioden förändrat vår arbetsdag, men det är långtråkigt – allt roligt är ju inställt. Det är tråkigt att vi inte får träffa äldre släktingar och vänner. Men det är en självklarhet att stanna hemma och inte lämna huvudstadens smitthärd och riskera att dra med det till andra delar av landet. Det är en fruktansvärd sorg att så många dör här i vårt land och i andra länder runt om på jorden.
Ta hand om er allihopa jordbor! <3
Så många skratt under den här veckan. Jag och bibliotekarien Anna-Karin har rest runt till skolor i Övertorneå, Hedenäset och Svanstein. En veckas skrivkurs är nu över och vi har träffat glada och energiska elever som har skrivit om EPA-traktorer, skotrar, fotbollar, alla slags djur och förstås en del Corona.
Tusen tusen tack till alla elever. Det var så roligt att träffa er.
En veckas skrivkurs i min gamla skola i Övertorneå. Det är sig likt, men allt ser mindre ut. Antingen minns jag det fel eller så har jag växt några centimeter.
Eleverna berättade att väggmålningarna som jag och min klasskompis Anna gjorde när vi gick på skolan fortfarande finns kvar! Jag trodde att de var övermålade för längesedan.
Ett motiv tog vi ur en saga om en prinsessa som ville vara prins (dvs det är två prinsessor på hästen).
Min man fick en present som han önskade sig när han var si så där 5 år.
Nu vid 47 års ålder fick han äntligen en Legoland-resa!
Han blev rörd och sa att det nog var den bästa present han någonsin fått.
En helt annan reaktion än när han fick en resa till Transsylvanien.
(Om ni vill veta hur han reagerade när han fick en resa till Transsylvanien:http://www.asarosen.se/2014/04/presenten/)
