Presenten
Bilderna från Transsylvanien såg så lockande ut: dimhöljda berg, borgar, medeltida städer och trädstammar med rivmärken från björnklor. Jag gjorde research för min bok, ”Cirkus Caramba och vampyr-mysteriet”, och självklart var det inte bara cirkusen som skulle åka till Transsylvanien. Nu visste jag vad familjen skulle få i julklapp.
Julafton
Presenten var inslagen och ett julrim var skrivet. Ett rim som ingen kommer ihåg idag, inte ens jag själv, men det gick kanske så här:
”Påsken kommer sent i år,
ingen slalom då vi får.
Vi drar till landet med varg och medeltida städer.
Bär de här under era kläder.”
8-åringen rev upp paketet.
”Tjoho! Transsylvanien!” ropade hon med uppsträckta armar.
Min man såg ut som en stillbild, pausad mitt i ett stelt leende.
”Du vet väl att det inte finns vampyrer på riktigt?” frågade jag.
”Men kriminella ryssar”, svarade han.
Fram till vår resedag hade hans negativa lista blivit längre:
– björn och varg (det största beståndet i Europa)
– närheten till Krim (?!)
– vildhundar som drar runt i städerna på nätterna.
Så kom påsklovet och jag reste med en entusiastisk dotter och en skeptisk man till Transsylvanien. Redan på flygplatsen konstaterade dottern att alla pratade precis som Dracula i ”Hotell Transylvanien”. Vi åkte taxi in mot staden Târgu Muers.
På den slitna busstationen hängde män i för stora skinnjackor med axelvaddar, till det hade de valt träningsbrallor med revärer. (Det vill säga en likadan outfit som öststatsmaffian brukar bära i svenska kriminalfilmer).
”Det här är preciiis som jag tänkte mig Transsylvanien”, påpekade mannen.
Det var inte alls som jag hade tänkt mig Transsylvanien. Var var borgarna? De höga bergen? De vackra utsmyckade husen?
Jag hoppades innerligt att Sighisoara skulle leverera.