Det finns ett talesätt som säger: ”Så du mår på årets första dag, så kommer resten av året att bli”. Så det kommer alltså att bli ett år då vi är väldigt trötta, väldigt törstiga på allt utom alkohol, vi har huvudvärk, int i leder, dålig andedräkt, rödsprängda ögon, äter allt med mycket fett i, sover till lunch, ligger och tittar på dvd-filmer och har ständig ångest över vad vi har gjort eller kan ha gjort och sagt kvällen innan…Välkommen 2004!!
1 januari 2024 För tjugo år sedan, 2004 startade jag en fotodagbok. Jag fick bara ta en bild per dag. Om jag fotograferat min tekopp på morgonen så fick jag inte fotografera Prince t ex om jag råkade möta honom på kvällen. Så var regeln. I år tycker jag att det är dags att lägga upp fotodagboken från 2004 med en dagsbild från 2024.
Ummikko är ett ord på meänkieli för en person som inte talar sitt eget språk. Bara det att det finns ett ord för det säger mycket om hur framgångsrik försvenskningen var.
Just nu finns en dokumentär på svt – ”Sanningen ska fram”. En serie i två delar om tornedalingars, kväners och lantalaisets dolda historia, från gravplundringar till språkförtrycket av meänkielitalande.
Ur ”Sanningen ska fram”. Bild på Övertorneå kyrka.
De vuxna gick över till att prata finska (meänkieli) när de skulle prata hemligheter. Skämt tog de också på finska. Vi ropade: ”Säg det på svenska!” De svarade saker som: ”Nej, det är inte lika roligt på svenska.” ”Nej, det går inte att översätta.”
De höll undan språket för oss. Det var så det skulle vara. Vi blev sämre på svenska om vi var tvåspråkiga, trodde de. Språket hade inte heller något värde. Varken hos de som pratade svenska eller hos de som pratade riksfinska. Det var ju ett talspråk, fanns inte ens i skrift.
Vi kommer från en berättartradition, men ändå så ville de inte föra vidare sitt språk till oss. Det är sorgligt att det blev så. Vi kunde ha fått bli tvåspråkiga. Försvenskningsprocessen visade att språket inte ansågs fint, att det inte dög. I dokumentären berättar några av de äldre hur de skämdes för meänkielin och att de skämdes för att vara från Tornedalen.
Jag har alltid varit stolt över att vara från Tornedalen. Mamma sydde till och med klänningar till oss av scarfar med Tornedalens karta. 😀 Min dotter använde den senare. (Ska leta upp bilder och lägga ut när jag hittat dem).
Däremot tyckte vi att vår dialekt var ful. Jag och min kompis spelade in oss själva när vi gjorde radioprogram eller sjöng. Sedan kunde vi skratta åt hur vi lät. Det blev tydligare när vi hörde det på kassettbandspelaren. Så, nej, dialekten var vi inte stolta över.
Vi fick höra att flera lärare har arbetat med Väktarinnan i sina klasser. Nu finns en alldeles färsk lärarhandledning att ladda ner. Den är anpassade efter den nya läroplanen Lgr22 och gjord i samarbete med min syster som är lärare i svenska för årskurs 4-9. Väktarinnan lärarhandledning som pdf
Ni hittar den även på Rabén och Sjögrens webbplats: väktarinnan.pdf
Den här veckan har jag ritat fiskar och skrivit på ett manus som är en spin-off på Viskornas dal. Måndagkväll tränade vi styrke. Jag körde ett skivstångspass och valde lätta vikter, jag vill ju inte bli för stor…äh, skojade bara…jag är för svag efter att inte ha tränat under sommaren.
Efter det var det min matlagningsdag och vad passar efter ett hårt träningspass? Jo, vodka pasta! Super dupergott! Se ”Pasta Darling”. Men mamma svarade i familje-chatten: ”låter inte gott”. 😀
Tisdag så var vi på Fasching och lyssnade på trombonisten Karin Hammar och hennes band. Pinsamt nog måste jag säga att jag inte kände till henne och enda anledningen att jag var där var för att min jazzälskande dotter och hennes kompis inte var gamla nog att få komma in, de behövde sina föräldrar med sig. Det var fantastiskt bra! Men i andra setet frågade jag om det gick bra att dra sig lite bakåt och sitta och prata lite (med kompisens förälder). Då fick jag till svar: ”det här är sista gången du får följa med till Fasching”. Ops! Hur som helst satt jag lydigt kvar och lyssnade.
På onsdag skulle jag skjutsa gamla vänner från Norrbotten (gamla i dubbelmening, de är mina föräldrars vänner och pensionärer) runt i Stockholms trakten. Först till norrort och efter några timmar tillbaka till Centralstationen där de skulle ta tåget norr ut igen. Allt gick fel. Det var fint väder när jag åkte hemifrån så jag glömde ta med mig jacka. Jag glömde ta med bankkort nr 2 där jag brukar ha mer pengar. Så när jag har skjutsat dem till ställe A och skulle vänta på dem i någon timme så gick jag till ett shoppingcenter. Jag märkte att mobilen höll på att dö och givetvis hade jag inte tagit med laddare. Upptäckte att jag bara hade med ett av mina två bankkort, och på kortet som jag tagit med mig fanns den svindlande summan – 55 kronor. Jag hann messa Andreas så han kunde swisha pengar. Så jag köpte en billig laddare på Flying Tiger. Den fungerade inte! Gick tillbaka för att byta den. När jag sedan stod och laddade började det spöregna. jag köpte en billig huvtröja. Då ringde mina vänner och sa att jag kunde hämta dem. Jag var den enda som lämnade shoppingcentret och gick ut i spöregnet. Lagom blöt körde jag dem mot stan, gpsen snurrade ut mig på märkliga vägar. Men vi kom fram, tjolahopp!…så jag ska inte klaga. Jag hittade en parkeringsplats i city. Jippi! Vi gick för att fika och sitta ner för en pratsund på stationen. Jag vinkade ”hej då”. När jag kom tillbaka till bilen hade jag fått en p-bot på 1100! På vägen hem hamnade jag i bilkö och var lagom grinig när jag handlade middag (halloumiburgare fick det bli, snabbt och enkelt) och så äntligen ÄNTLIGEN var jag hemma. Ps! Det visade sig att bensinmätaren på bilen visat fel, den lyste aldrig och egentligen var det nästan helt slut på bensin. och kunde inte åka en meter Morgonen efter fick vi åka till macken med en dunk för att ta hem och fylla på. Så om man ser det på det viset så var det ju en jäkla turdag!
Apropå bilar…har du undrat på vilken sida tanklocket sitter någongång? Tips! Den lilla pilen intill pumpen pekar mot rätt sida! Otroligt va!Det tog mig ett halvt liv att förstå.
På Torsdag ropade jag: ”Det här ska bli min lyckodag!” Jag tog frukost i sängen och såg på ett avsnitt av ”Sandman” (för det är jag värd, intalade jag mig). Efter en lyckad skrivdag gick jag och My på långpromenad. Lite kortare än vanligt, men det blev i alla fall 5 km och 29 våningar. Inget bad den här gången. Förra veckan gick vi över en mil (1,3) och blev så varma att vi tog ett dopp i havet på vägen hem. Dottern lärde mig ny fakta: Det är mer motiverande att ställa en fråga än en påstående. Alltså borde jag har ropat: ”Ska det här bli min lyckodag?” för den ultimata motivationen.
Fredag blev jobb och tacomiddag. På kvällen spelade vi Ticket to Ride. I slutet blev det strid mellan mig och Andreas. Vi började förstöra för varandra i stället för att koncentrera oss på att komma fram till våra destinationer och dottern vann. Helt rättvist!
Idag lördag har vi varit på finsk tango vid Myrsjön. VI dansade ful-tango till skön musik. När vi kom dit fick jag nostalgitårar i ögonen. ”Det här är som hemma” 🙂
Min tredje och avslutande bok ”Tvillingarnas tid” fick även den en femma av BTJ (Bibliotekstjänst). Jag hade sagt att det inte gör något om den sista inte får en femma, det var ändå så stort att del 1 och 2 fick det. Men så står jag där och ler som en tok. Jag kapade de delar som spoilar handlingen, men så här skrev de:
”Tvillingarnas tid är den tredje och avslutande delen om Viskornas dal, Fortfarande är det svårt för Iza att inse vad det innebär att vara Viskornas väktarinna […] Spänningen är på topp under hela läsningen, med såväl tragiska moment som riktigt dråpliga episoder. Det tonårsäkta, lite småfula språket, Izas snabba, ofta felaktiga slutsatser, är så fint gestaltat att det ökar trovärdigheten även i de övernaturliga elementen. Läs och njut”
Kanske inget märkligt med det. Det var ingen som döptes till Staffan, Susanne eller Ulla heller. Men namnforskaren säger att föräldrar vill ha namn som fungerar internationellt och då är inte Åsa så bra. Jag som burit detta namn mycket länge måste säga att det var först när jag kom utomlands som jag tyckte om mitt namn. I Sverige var Åsa lika spännande som VOLVO och Falukorv. Men när jag kom till USA tyckte de att mitt namn lät som ”awesome” och att det sedan visade sig betyda vikingagudinna var ju bara ännu mer ”awesome”. I Spanien brukar jag säga att jag heter Råsa (Rosa) när jag är på Starbucks, det blir enklare när de ska skriva upp mitt namn på lattemuggen och ropa ut Åsa (Råsa). Men där är de helt fascinerade över att jag heter Åsa, för det är tydligen björn, björnhona. En gång var jag tillsammans med en kille som hette Björn och spanjorerna som vi mötte blev vilda av glädje över att vi var ett björn-par. En utekväll på söder mötte jag en kille som heter Xonaba. Gör ett klick-ljud med tungan för X, alltså ”klick”onaba. Jag glömmer honom aldrig. Han hade varit glömd samma kväll om han hetat något mer internationellt gångbart.
Idag är det tydligen Internationella tvilling-dagen och i dagarna går den sista och avslutande delen i trilogin till tryck: Tvillingarnas tid.
Iza som ni har fått följa i böckerna Väktarinnan och Kristallgrottan, har en tvillingbror, Enok. Men i den här boken dyker även spegeltvillingar upp och Tornedalens tvillingbyar på båda sidorna om älven kommer att få betydelse.
Vad är det med tvillingar? Jag skrev om tvillingpar redan när jag var liten. Här får ni se delar av den dramatiska berättelsen om Pia och Pelle. Pia blir inte bara påkörd hon blir även kidnappad! Rafflande spänning 😂
Min fascination för tvillingar slutar inte där…jag gifte mig faktiskt med en.
Idag skickade jag iväg slutkorren. Jag förstår ännu inte att det är över. Att år av skrivande om Viskornas dal, mitt Tornedalen är färdigt! Det är med blandade känslor som jag lämnar det här projektet som legat mig så varmt om hjärtat. När jag började så visste jag inte att så många skulle engagera sig i Iza, Enok, Varkjaur, Helly, Paul och de andra. Jag är så otroligt tacksam till varje läsare, boktipsare, recensent som hört av sig eller spridit ordet om Viskornas dal. Idag är jag trött och i kväll ska jag intervjuas av amerikanska bokläsare. Mer om det kommer senare. (Nej, böckerna finns inte på engelska (än) men jag ska berätta om mina böcker och Tornedalen.)
Så började jag med ett jobbmöte på St Pauls bageri. Det är mina gamla kvarter. Under IT-eran hade jag och några vänner en webbyrå med vindslokal på St Paulsgatan och då brukade vi hänga på det här caféet. Sedan har vi bott uppe på söders höjder, på Lilla Skinnarviksgränd (är du med på den) innan vi flyttade från stan.
Men tillbaka till framtiden – 2022. Jag träffade min kompis, guiden Åsa. Jag ska göra ett inslag för amerikaner om Tornedalen och mina böcker. Inspelning blir lite senare i januari. Nu sågs vi för ett första möte då jag berättade för henne om Tornedalens historia, min släkthistoria, den tornedalska kulturen, väsen och andra varelser.
Om ni är i Karlstad så kommer jag att vara på Värmland bokfestival. Jag kommer att finnas vid ett bord som jag ännu inte har numret på. Leta gärna upp mig. Jag har aldrig varit på den här bokfestivalen, men jag har hört rykten om att detta är boknördarnas mässa (jippi!) och att där ska finnas cosplay och besökare utklädda till sina favoritkaraktärer! (Jippi, igen!). Rapport kommer.
På lördag har jag ett författarsamtal med Lisbeth Nordin på Fantasyscenen.
